14 februari

Idag är ingen dag för ett inlägg egentligen. Idag skolkar jag. Eller, jag har berättat för min lärare varför jag är hemma så det räknas kanske inte som skolk... Idag skulle vi diskutera den analys av en Strindberg-text som vi gjorde och lämnade in förra veckan. Den handlar om en man som ska flytta ur sin lägenhet och hittar en telefonlista. Hans senaste två år berättas genom numren på listan, från att han träffade den kvinna han senare gifte sig med - tills att hon och deras barn begravs. Just den 14:e februari kan jag inte sitta och diskutera en sådan berättelse. Jag kan inte ordna mitt ansikte och tala insiktsfullt med neutral ton om vad Strindberg menade med att ha med numret till begravningsentreprenören. Det fungerar inte, inte idag.
Så idag är jag hemma och minns mina fina kusiner. Undrar hur de skulle varit om de fått växa upp, och önskar så att den där hemska 14:e februari för 15 år sedan inte funnits. Önskar att man kunde hoppa över den här fruktansvärda dagen varje år. Önskar bort de synliga ärren på mina älskade överlevande släktingars kroppar, och ännu mer ärren inuti. Önskar att de Moa- och Siriformade hålen i livet, universum och allting kunde fyllas igen sådär som de alltid borde ha varit fyllda, de borde aldrig fått försvinna.
Idag är jag hemma. I morgon får jag försöka möta dem jag skulle diskuterat den eländiga analysen med, utan att rösten stockar sig eller tårarna börjar rinna. Men det är ett senare problem.